Manegarm - Hemfard

Höstens första gryning stiger stilla, sprider sina färger över frostig äng. Löv faller mot marken, ett stormande hav av färger. Ett bidande mörker, står åter vid årets faller mot en stilla dvala. Dunkla ter sig dagarna, under moln tyngda av regn. Isig är Rimfaxes fradga i arla timma. Ropen från skogen kallar mig hem, till mina frä min säng. Hemåt, hemå mitt inre Hem till djupa dalar och lövfyllda sänkor Till stigarna jag alltid vandrat, till bäckar som släckt min törst Till gölar och sjöar för mig så bekanta, där jag speglat mig, svalkat mig under stjärnklara nätter Hem, för att känna morgonbrisens kyla på rådarnas Tankar vandrar över gammal mark. Ekon av det gamla arvets hopp. Sluten av gudarnas tunga andedräkt Askens blad viskar stilla, täljer om jorden och världar nedan, om bergen och de som där råda Viskar om det som är mitt hem Dess rötter som sig svalka i underjordens kalla strömmar. Täljer om visdom som dväljs och urkraften som glöder däri. Viskar om havet och bäckarna som där mynnar Om skogen som ruvar dunkel och stilla fylld av minnen och gamla sår Seg och kraftfull, stolt och klok. Med roten i myllan fylld av livets dryck Täljer om de gamla folken, de vackra som dansar över myren. Om skogens konung som stilla vakar vid tjärnens kant Om skogens härskarinna den fagra som förvillar. Detta kvinnliga väsen ljuvt doftande av löv Den viskar om himlen och stjärnorna där ovan, om hemligheterna som djäljes där. Vi