Jag vaknar av att en vårvind vänder blad.
Och solen står som ett rakblad på fasaden
mitt emot mitt öppna fönster
och ingen annan syns till.
Tänk dig stå i pyjamasen och se
kalla, kalla kristaller. Smält, smält ner.
För solen lyser utanför,
och skuggor målar mönster.
Och vintern dör.
Det måste va nåt som helt enkelt kom,
ja kanske teater känns det som.
Det är femton grader över noll,
min vän du är ännu en aktör.
I “vintern dör“.
Tyst takt, vaktparaden.
Det är inte den vi hör.
Det är dans i staden och du står
där och vet inte hur man gör.
Du sitter fast ensam och sist kvar.
Men det är bara som det känns,
när ingen annan mänska syns till
och det är tyst så långt man minns.
Det är tungt, det är sant att himlen finns.
Min vän det är bara nånting för:
Vintern dör.
Vintern dör.